Stallet igår då. Började som vanligt med lite sysslor, och jag passade samtidigt på att ta Jenny åt sidan och bad henne berätta sin version av vad som hände i söndags när jag inte var med. Sedan samlades vi i stallgången och jag ifrågasatte varför Jennys och Carmens versioner om olyckan inte stämde överrens. Carmen berättade då sin version igen och Ebba höll med om att det var så det gått till och tog på sig ansvaret för att kommunikationen mellan henne och Jenny inte fungerat. Jag utgår då ifrån att det är versionen som Carmen, Ebba och Jörgen återberättar som stämmer och att Jenny behöver lära sig att andas och ta det lugnt i stressiga situationer så att hon kan ta ansvar för vad hon gör och således kommer ihåg situationen i efterhand.

Jag funderar således på hur man kan uppfatta en situation så olika, och hur jag ska kunna känna mig trygg med att lämna dem själva med hästarna som betyder så mycket för mig när de uppenbart inte är hundraprocentigt uppmärksamma och allerta i alla lägen utan blir en "black om foten" på Carmen som efter två års tid borde kunna förlita sig på att de hjälper till snarare än ställer till olyckor genom en så enkel grej som att inte lyssna på och följa instruktioner. Vi har inte tjatat om saker och ting i över två år för att det inte är viktigt eller för att vi inte har bättre saker för oss, vi fortsätter att tjata om saker som kan kännas som bagateller just för att det är det det inte är. Minsta lilla "bagatell" kan bli livsavgörande, ex som det faktum att man släpper hästarna samtidigt och absolut aldrig släpper den som är högst i rang först! Nu fick de se vad det kunde resultera i och jag är bara evigt tacksam för att de inte på så sätt blev vållande till Harras död. Ebba ska ha credit för att hon höll huvudet kallt, kommunicerade med Carmen och försökte hjälpa till att lugna ner och fånga in Harras när han skenat iväg med grimma och grimskaft på.

Jag ska inte skälla ut dem via bloggen då jag inte skällde ut dem öga mot öga heller, utan jag fortsätter med att bara vara lycklig för det faktum att Harras överlevde och inte trampade på grimskaftet, slog en kullerbytta i farten och bröt nacken, eller fick panik och drog igenom staketet och fick med sig hela flocken ner på storevägen och blev överkörda tillsammans med exempelvis Ebba som eventuellt gett sig på att få bort dem därifrån. Samt för det faktum att mamma inte spräckte skallen i fallet.
Jag har så svårt för att förstå hur man inte kan "think ahead" och försöka förutse händelseförlopp och på så sätt kunna undvika dem, utan istället bara tar det som det kommer och utgå ifrån att "barn som trillar ju oftast trillar emellan de vassa sakerna..." Man ska lära av sina egna misstag, men de som kan bli livsavgörande kanske man kan undvika!

Jenny valde att inte rida igår, så Ebba och Fjarki fick paddocken för sig själva och tränade lite öppna, trav och tölt innan de avslutade med att skritta av runt ovalen.

Ebba och Fjarki i tölt

Det är festligt att se hur det nu är de små detaljerna och den faktiskta förståelsen för gångarterna och hjälperna som är det som Ebba behöver feedback på, och att det kan vara små "bagateller" från lektion nummer 1 som kan bli avgörande för hurvida en övning blir bra eller inte, eller det faktum att något hon kommit undan med eller slarvat med nu kommer och biter henne i baken emellanåt.
På bilderna ser ni också de shortchaps som Ebba köpte för sitt presentkort på Hööks som hon fick utav oss i födelsedagspresent, och nedan ser ni vad jag fick utav dem igår i födelsedagspresent. Doftade gott, tack så mycket! :)
 

/Alexandra