Nu var det ett tag sedan sist. Sedan dess har jag hunnit med ett antal dagar jobb på Kolmården och därmed alltså varit i Östergötland. På bara några dagar drog jag på mig en förkylning och det resulterade i migrän ett antal kvällar i rad, men jag är på bättringsvägen.

I torsdags, direkt efter jobbet, körde jag neråt igen. Hööks hade premiär för butiken i Norrköping så jag kunde inte låta bli att stanna till där. Fyndade lite och träffade trevligt folk, körde vidare och köpte jättenyttig mat och anlände till slut på Degerö strax innan kl 23.

Det är lustigt hur snabbt man vänjer sig vid att åka långa sträckor. De där ca 40 milen är ju ingenting. Man kanske skulle göra den där roadtrippen till treriksröset i alla fall som Lisa och jag planerade när vi var små! Kruxet är bara att vi sa att vi skulle göra det när Lisa tagit körkort, när hon nu tänker göra det! :P 

Mirabelle hälsade mig välkommen från taket... Kattskrälle, hoppas inte hon hittar på något så hon trillar ner det älskade livet.

Igår åkte vi till Öland för att kika på hästar. Synd med det tråkiga vädret, men i övrigt är utsikten underbar. Man kan inte få allt här i livet..

Flirtade med ett litet hingstföl som var jättemodigt (och SÖTT, lite fölsjuk blir man).

Idag tog Ganti och jag vår första tur i det fria. Mamma följde med på Fjarki, fast jag fick göra i ordning bägge hästarna för att hennes axel skulle orka. Fjarki är ju så snäll så bara hon kommit upp i sadeln, och bitit ihop en stund medans smärtan av den ansträngningen gav sig i axeln, så gick det bra. Ganti lekte härmapa efter Fjarki, men efter ett tag insåg han att jag ville att han skulle lyssna på mig och mina hjälper även i skogen. 

Vi började i rundkorallen och begav oss ut först när jag försäkrat mig om att han inte hade en massa överskottsenergi och att han tänkte samarbeta.

Jag är jättenöjd med hans insats idag, och tror det här kommer bli toppen. 

Nu har vi precis fikat med Maddi som kom förbi en sväng och efter lunch tänker jag dra mig utåt igen. Har ju fem hästar kvar som ska arbeta. Doun har för ovanlighetens skull inte varit i stallet idag, så även de två hästarna som skulle gått med dem idag får gå med mig istället.

Mors dag firar vi inte på annat sätt än med god mat idag. Presenten kommer hon få i efterskott, men hon kommer inte bli besviken. Tro mig! ;)

Just nu räknar vi ner till den 8/6, då kommer Lisa hem och stannar över sommaren! :D

/Alexandra

...att vara hästägare. Ganska sällan faktiskt. Det är inte alltid roligt heller. Det absolut tråkigaste jag vet är att dra ris och plocka pinnar i hagarna, och tråkigt nog är det säsong för det nu...
 
Pappa och jag har roat oss med att röja aspsly i en av de bakre hagarna och fint blir det, men usch så drygt! Ställer mig tveksam till om jag kommer hinna bli klar innan jag måste åka uppåt igen på onsdag eftermiddag, även om det känns som ett måste då hästarna snart behöver hagen och mamma inte kan dra något ris med sin dåliga axel... Jag blir så arg på sjukvården och ingenting kan man göra. 

Kort förklarat så ser läget med mammas axel just nu ut så här: Läkaren hävdar att det är nacken det är fel på och har skickat remiss till MRT för den. Naprapaten som läkaren remitterat till hävdar att det är axeln felet sitter i och vill ha en röntgen på den och menar på att han kan fixa baksidan av axeln med inte framsidan, utan där kommer det krävas operation för det inklämningssyndrom som läkaren gett en kortisonspruta för. Samtidigt hänvisar läkaren till en sjukgymnast som säger att hon inte vill köra dubbelt med naprapaten för att man inte ska behöva fundera på vem som gjort något som blivit bra alternativt dåligt. Det hela löser läkaren genom att skriva ut starkare värktabletter och ordinera övningar med gummiband, medans naprapaten säger "gör ingenting som gör ont för det förvärrar bara!".

Prata med varandra kan de inte heller göra utan allt får gå via mamma, "nu sa läkaren så här..." och "nu sa naprapaten så här...". Det gör mig galen att se mamma ha så ont utan att en j*vel faktiskt bryr sig och gör något åt det! Vad är det för ära i läkaryrket om lösningen till allt heter STARKARE VÄRKTABLETTER?! Jag exploderar.
Det komiska i det hela är att när jag trillade av, för alla de där åren sen, och klagade på nackont så var det min axel de röntgade! Det tog evigheter innan jag fick en MRT på min nacke och de snällt fick förklara hur det kom sig att jag hade så mycket ärrvävnad i muskelfästet i NACKEN.

Arg blir jag!

Jobba Ganti roar jag mig också med, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det... Han rör sig trevligt och jag tycker väldigt mycket om honom, men jag har mina små funderingar om saker och ting... Vi får se, jag ska inte säga för mycket, men det blir nog bra till slut. Sakta men säkert då alltså, eftersom jag snällt får pendla till småland för att arbeta med hästarna mina.

Jag kan tänka mig att många inte förstår varför jag klagar och gnäller så mycket om mitt pendlande och nuvarande liv utan hästarna och tyvärr är det svårt att förklara i korta drag. Men man kan väl säga så här:
Hästarna kan man se som en investering som ständigt minskar i värde och som måste underhållas för att behålla sitt värde. För att öka värdet krävs tid och kontinuitet. När jag pluggade slet jag som ett djur (he-he) för att behålla värdet i mina investeringar, jag investerade även i ytterligare en häst som skulle vara i fas "öka värdet" lagom tills jag slutade gymnasiet. Här någonstans kom också medryttarna in i bilden för att avlasta mig en dag/vecka. Dock blev det ju som det blev och den avlastningen blev till ännu en belastning, men en kär sådan! Bland det roligaste som finns.
När jag hade lägenheten och jobbade så hade jag ca 3 dagar i veckan som jag spenderade på gården med hästarna och kom en bra bit på väg med att "öka värdet" på min senaste investering. Nu, however, har jag försummat hästarna i ca 6 månader för Stellans, grabbarnas och Blåbergsköps skull och således kan ni tänka er hur min investering dalar i värde. Jag hade ett erbjudande på att utbilda hästar, som skulle ge mig en inkomst på ca 36 000kr på 3 månaders jobb (detta skulle återkomma varje år, och vid ett bra arbete skulle hästarna bli fler och inkomsten öka), som skulle kunna hinnas med vid sidan av ett heltidsjobb och familjeliv, men det krävde ett stall, några hagar och en paddock (hade räckt med 20x40 meter ingärdat gräs) och en rundkorall. Allt detta hade jag i Småland, men inte i Östergötland. Ett lån för att bygga stallet skulle kosta oss ca 20 000kr/år och det skulle ju då kunna betala sig självt på tre månaders jobb utöver en heltidstjänst.. Men sambon sa nej med motivationen att det ju skulle sänka belåningsgraden UTIFALL en granngård skulle bli till salu...

Jaha, då vet ni det också, men jag kan glatt meddela att det finns ett ljus vid horisonten och jag har kastat i livbåten och paddlar som en idiot to get there!

Det blir mycket showande i hagen nu när de får komma över till bete på dagarna. Harras visar gärna upp sig och han är så snygg så här års när hans färg verkligen kommer till sin rätt. Konstantskimmlar är bra läckra!

Nu blir det lunch innan ännu en omgång plockepinn i hagen, och så ska det jobbas/utbildas hästar.

/Alexandra

Söndag - stalldag, och igår var även Kajsa med. När stallsysslorna var avklarade så jobbade Ebba DJ medans de andra satt och såg på.
Carmen står i mitten och fotar medans Ebba löslongerar DJ som här går i trav.

 
Sedan var det dags att sitta upp och lilla jag fick hoppa in och spänna sadelgjorden... I min ficka ser ni också ett experiment som vi testade igår och som vi kommer fortsätta med, Ebba och jag hade varandra i en snäcka i örat. Toppen att jag hörde alla hennes röstkommandon och att hon inte missade minsta lilla direktiv från mig. Inga mer "va?" här inte! :)
 
Bilderna talar för sig själva. Båda visade sig från sina bästa sidor igår.
  

Mysstund efter avskrittning
  

Och så släpptes grabbarna på betet igår för första gången i år, bara för några timmar förstås. Invänjningsperioden är alltså igång, nattetid är de i vinterhagen/stallet.

Till middagstid kom mormor och morfar på födelsedagsmiddag,
mormor, jag och pappa

det bjöds på filé oriental med maché- och spenatsallad. Mitt vegetariska alternativ blev portabello oriental, och alla tyckte att den vegetariska var godast! Så jag går nog inte misste om något med andra ord. ;)
Till efterrätt blev det vår nya favorit LCHF-tårta som jag dagen till ära dekorerat som den brittiska flaggan med färska hallon och amerikanska blåbär.

Idag blir det fler födelsedagsfikor och jag ska ta vara på det fina vädret och jobba med pållarna lite. Imorgon och i övermorgon ska jag köra runt på mamma som ska på olika läkarbesök och behandlingar för sin onda axel bland annat. Eventuellt blir det en tur till Tingsryd de närmsta dagarna också.

Lillasyster Lisa och jag sitter kvällstid och smider spännande (RIKTIGT SPÄNNANDE!) planer inför hösten och nästa sommar. Vad skulle jag ta mig till utan henne? Glädjen och kärleken till livet har återvänt till mig, and I'm planning to make the most of it!

/Alexandra

älskade älskade lillasyster Lisa.

En syster är ett stöd

och en hjälpande hand.

Hon är bunden till dig

med ett kärleksfullt band.

Som lilla... eller stora...

är hon dig ganska lik.

Hon finns i många minnen

och hon gör din levnad rik.

Det känns tryggt att hon vet

varifrån du kom,

att hon ser vad du gör

och att hon bryr sig om.

Med henne kan du dela

både sorger och skratt...

En syster är en gåva

-en ovärderlig skatt.

/Alexandra