1984 - 2012

Som du har ställt upp, för både stora och små. En klippa, en trygghet och en älskad vän.

I 8 år har det varit du och jag mot världen. När du först kom hit till oss valde du mig, bara jag fick hämta dig i hagen... Tillsammans har vi jobbat oss igenom och förbi all din rädsla som andra människor åsamkat dig. Du kom till oss för att du bara skenade med ryttare och på bara några år gick du till att vara en fullt pålitlig barnhäst. Allt du behövde var att någon tog sig tid att fundera över varför du gjorde som du gjorde, och när du äntligen slapp smärta i samband med människor växte ditt förtroende till tvåbentingar igen. Jag hoppas att vi berikade ditt liv i alla fall hälften så mycket som du berikat våra.

Nu galopperar du och Harras omkring på de evigt gröna ängarna i Trapalanda och du är som ung igen, vid full vigör och med synen tillbaka. Där har du allt det bästa, och inget annat är gott nog åt dig.

Vila i frid mitt hjärta. Usch, som jag kommer sakna dig!

/Alexandra

Samtidigt som Lisa och jag var iväg på äventyr med Pontus igår, först julklappsshopping i Växjö och sedan vidare till Alstermo för att titta på bio, Call girl, som vi haft lite för höga förväntningar på, så var mamma iväg och gjorde sig ett riktigt fynd som vi testade idag. Här har ni fyndet: En Hubertus sadel.

Kim fick prova den först när hon red Fjarki för mamma, och hon gav den godkänt. Både mamma och jag provade den en liten stund också, och vi är mycket nöjda. Den är i första hand tänkt till Dís som inte har någon egen sadel, förrens nu då.. :)
 
Dís och jag jobbade lite idag också, först en runda i korallen och sen jobbade vi tygeltagens inverkan. Fastnade i bakrunden på en bild gjorde vi visst också, för ovanlighetens skull. ;)
 

Vi konstaterade även idag att träningen med Kims sits går framåt, jämför bilderna här nedan så ser ni nog själva: 

Nu sitter hon minsann på sittbenen i alla fall, bara tendensen till fotöljsitsen som ska filas bort också... ;)

Nu ger vi oss in till Växjö en snabbis för några småärenden, bland annat julklapp till pappa! :)

/Alexandra

Här är det fullt ös i vanlig ordning, alltid någonting på G, något att göra eller någonstans att vara. Men jag är den typen som tycker om att ha dagarna planerade och ständigt något att göra, så jag stortrivs! Satt igår och planerade ett litet projekt som skulle kosta mig sisådär 100 000kr, och det kan genomföras först efter ett projekt på närmre 400 000kr, så nu väntar jag bara på dagen när jag blir miljonär!

Detta roade vi oss med idag när vi åt frukost efter morgonsyslorna i stallet: räknade på vad för färg fölungarna kan komma att ha, spännande!

Det är så roligt att se när kugghjulen snurrar i Kims huvud! :P Hon måste bara lära sig att inte göra det svårare för sig än vad det är och tro lite på att det kan vara rätt också.. ;) Efter lite teori och frukost fick Kim sig ett riktigt träningspass på Fjarki, med fullt fokus på balans och sits, och när vi sedan släppt ut Fjarki i hagen och visiterade de dräktiga stona så såg vi den första tydliga rörelsen i Gerpla! Och bäbisen kickade lite på både mamma och Kim som var snabba med att sätta dit händerna! ;)

Fredagen den 16 november 2012 skålade pappa och jag i Twix efter ett glädjande besked som gjorde livet lite lättare att leva! Vad det gällde får ni veta förr eller senare... :) 

Inget direkt speciellt utöver det vanliga som händer här just nu, som är värt att rapportera om i alla fall...

Pappa bygger på sin carport,

julpyntet dyker upp lite här och lite där... ;)

och vi gnäller över att det blir mörkt allt fortare, så pass att man behöver ficklampa för att knyta skosnörena på kvällspromenaderna...

Måndagskvällarna är återigen vigda åt övningarna med kören (SOM jag har saknat det!) och i måndags firade vi vår fantastiska körledare Carina som fyllde år. Teamwork ledde till att Carro hade med sig kladdkaka och grädde och Lisa och jag hade fixat ett personligt Grattis-kort. Lite mysigt måste man ha det också! :)

Och i övrigt ser det ut ungefär så här här hemma:

Mamma och Mio tar igen sig

Nu är lunchen klar, LCHF lax och sparris-paj står det på menyn. Mums!

/Alexandra

Det är inte så himla konstigt att folk blir deprimerade så här års, det blir ju mörkt redan innan kl 17.. Då är man väldigt tacksam över att det går att tända upp så mycket som det går här hemma, framförallt på foderbordet och i ligghallen. Lyset runt motionsslingan är inte heller helt fel :P

Stona får sitt kraftfoder. Fv: Dís, Stella, Gerpla och Lif.

Vi försöker njuta så mycket som möjligt av vår sista tid med de gamla gubbarna. Häromdagen red Kim och jag ut med dem, och mamma följde med till fots. Ordentligt med reflexer utifall vi skulle komma i kontakt med jaktlaget, men i regel ringer vi runt för att få reda på i vilket område de kommer befinna sig innan vi ger oss ut. Det uppskattade de gubbarna, att få komma ut och se sig om lite, men det är inte samma framåtanda och tåga i dem längre.. Men så är det ju bara, tyvärr..

Lilla Mio växer så det knakar, tomtedräkten som Lisa och jag köpte till henne i England har hon redan vuxit ur. Blir nog att jag får ta fram symaskinen och trixa lite med den för att den ska passa till jul.

Mio myser med oss i soffan

Hon är med allt mer ute också för att socialanpassa sig. Ett par gånger nu har hon sprungit med när vi ridit för att hon ska lära sig att hänga med och hålla avstånd och så där, det gör vi dock bara hemma på motionsslingan än så länge.

Ser ni den gula pricken en bit efter mamma och Fjarki? Mio har alltid reflextäcke på sig när hon är lös ute.

Puss på dig Fjarki!

Annars händer inte så mycket mer än det vanliga här på gården just nu. Kim är här och pysslar och donar, hästarna rids, tränas och vidareutbildas, och en planering inför nästa sommars projekt börjar ta form. Den planeringen är ganska lik årets, men vi prioriterar iaf om lite.. ;) Efter en liten läcka i stalltaket har vi börjat inse att vi nästa år MÅSTE ta tag i projektet "byta färdigt stalltaket", vilket jag jublar över. Tänk va fint det kommer bli med nytt tak, nya vindskivor och hängrännor. Ja tack, det vill vi ha!

Man skulle vart miljonär bara, så hade allt gått betydligt fortare och enklare. Frågan är väl om man hade varit så mycket lyckligare dock. "Lyckan är inte att vara framme, lyckan är att vara på väg." sägs det ju, och jag tror allt att det ligger lite i det.

/Alexandra

Ett datum är satt. Datumet för när två änglar ska fara tillbaka till himlen. 

Ler och långhalm får göra den sista resan tillsammans, så som de gör allt annat. 

Harras & jag och Logi & Michelle, sommaren 2010
 

Logi är 28 år, blind, har utläkt spatt och har inte kunnat ridas på bett under alla de år vi haft honom på grund utav nerslitna kindtänder. Han kom till Sverige som 6-åring, importerades som tävlingshäst. Efter flyttar hit och dit hamnade han hos en bekant till oss, och vi blev senare ombedda att köpa honom då han inte längre fungerade i turridning. Vi tog reda på hans problematik, rehabiliterade honom och mycket snart fann vi varandra han och jag. Han var en fröjd att rida, med fyra fina välseparerade gångarter. Nu mera blandar han gärna gångarterna hej viljt för att han vill så mycket och så gärna men inte kan för att kroppen inte längre vill. Då går det dolkar i mattes hjärta.

Harras är 17 år med två förstörda knän och en stor förkärlek till mat. Som ung tränades och tävlades han i western, och placerade sig som bäst 5:a på ungdoms-SM. Med poängavdrag för att han visade tölt istället för trav. Hans knän höll inte och han triangelmärktes och lämnades ut på foder. När han därefter kom till oss var han fetare än någonsin och än värre i sina knän då fodervärden hopptränat honom med all hans övervikt. Hos oss återgick han till sitt forna jag, en smäcker, graciös och vacker häst vilket gjorde att smärtan försvann från hans rörelsemönster och kroppsspråk och hans vilja, arbetsglädje och framåtanda återvände. Det gav oss många fina år med Harras, men nu tar förslitningarna ut sin rätt och han vill inte längre. Vilket har lett till att vi tagit det svåra beslutet att låta dess båda herrar få gå vidare.

Tårarna bara rinner, men ett litet tag till får vi höra deras välkomnande "hummanden" när vi kommer med höt och ett litet tag till kan vi köra näsorna i deras manar och känna deras lukt. Ett litet tag till...

/Alexandra

Så här såg det ut häromkvällen när pappa serverade sina smörgåsar till lördagsmyset. Det är det godaste som finns, och går i regel alltid hem även hos gäster. Söndags morgon hade vi till och med frukostgäst just för att han hört ryktet om att det serverades "Jögges mackor" här på Degerö ;)

Stiliga pappsen 

 
Det fanns en orsak till till att vi fick frukostgäst, och det var att vi skulle åka in till Växjö Lisa och jag med Pontus och bränna lite pengar. Mest hans pengar, då hans vintergarderob behövde ses över.. Så han kom sist i snålhetstävlingen, men så går det när man drar på det så man måste köpa nya skor, ny jacka och nya jeans på samma dag! Jag kvalade in som tvåa, men så går det när man skämmer bort syrran med saker som hon faktiskt behöver när hon själv börjar snåla. Jag ville slippa höra gnäll över kalla händer och öron i vinter, så bjussade på ett par hanskar och en mössa till att ha i stallet. Till och med lunchen blev hon bjuden på ungen... Blev ett gäng nya handskar till mig också och nya stallskor, viktigast av allt! Lisa köpte bara en kofta för 50kr på rean, så hon vann snålhetstävlingen. Precis som vanligt.. ;)

Hon har lyckats vända på dygnet också så hon satt i baksätet och snarkade, både på dit- och hemvägen :P På hemvägen hade hon dock ett gäng frigolitskivor, till värmebaljans trälåda, i knät (läs över sig) så då hördes hon inte lika väl ;)
 

Idag ska vi kurera oss. Både Lisa och jag har åkt dit på nån förkylning, så känner oss som gelé med huvudet fullt med bomull. Alltid lika roligt. 

/Alexandra

Då var halmen hemma för vintern, känns alltid lika skönt.
 

Pappa var maskinförare och Pontus springare, och till en början gick allting bra. Tills ett av de bakre paren balar fick för sig att de skulle vinkla ner mot höt (som står ca 50cm lägre) när vi puttade in dem på logen... Vi ställer in dem så som de står i lastbilen (två på höjden) och sedan puttar vi dem längre in på logen med hjälp av ytterligare två som då hamnar längre fram mot portarna liksom... Svårt att förklara för någon som inte vet hur det brukar se ut. :P Som tur var stod det i alla fall en klen liten stöttepelare ivägen som bromsade dem lite innan vi upptäckte problemet. Det är så irriterande när något oförutsätt drar ut på tiden, nu då genom att vi fick fram med bogserlinor och dra balarna rätt igen. De väger inte så lite de där balarna, som ni kanske förstår av storleken att dömma. Men det löste sig snabbare och enklare än förväntat, som tur var. Som arbetsledare vill man inte ha några större problem att tampas med. ;)

Alla hästarna kom rusande när den bullrande maskinen kom körande med deras första halmbale för året. Här står de allihop, bara Gerpla som inte syns men hon står längst in till vänster bakom Dís. (För er som undrar var Logi och Harras är så går de i en annan hage, varpå de inte syns på bilden.)

När vi städade ur lastbilen ställde pappa till med konsert. "Ser du stjärnan i det blå" fick jag lyssna till, eller i alla fall den meningen ett par gånger om... ;)

Nu är mamma och pappa iväg för att lämna tillbaka lastbilen och när de kommer hem vankas finmiddag. Pappa ska servera sina smörgåsar, mums! 

/Alexandra

Såhär såg det ut när vi gick ut till stallet i morse. Tvi.

Mirabelle var inte heller så förtjust i snön. Hon satt hellre precis vid dörren i stallgången och solade sig.
 

Idag har vi varit en sväng i Växjö. Lisa skulle skriva in sig på arbetsförmedlingen, vi skulle handla lite mat, shoppa lite nödvändigheter nu när det blir kallt och så skulle vi växla tillbaka lite pund och sådära. Fick sitta 90 minuter på AF i väntan på att vi skulle få prata med någon. Jag fick höra att om jag skrev in mig igen så skulle jag få åka in till stan 5 dagar i veckan i 6 veckor för att söka jobb (som jag kan söka hemifrån) i nån viss lokal på heltid och sedan skulle det gå ner på halvtid... Hur ska jag kunna söka jobb i 8 timmar om dagen 5 dagar i veckan? Det finns ju inte jobb så det räcker! Fast jag skulle ju få en coach och föreläsningar då ju också, som grädde på moset liksom. Jo men tjena, skulle inte tro det. Då klarar jag mig nog bättre själv och jobbar hästarna på heltid istället tills jag hittat mig något jobb. Eller tills det är dags för Kolmården igen. Tycker det där systemet är... nej jag ska nog inte säga det offentligt.

Och så sitter Lisas arbetsförmedlare och säger till henne att det inte är över nätet eller via AF man får jobb, utan genom att gå ut och lämna CV:n och presentera sig själv eller genom kontakter och familjemedlemmar. Hur katten ska jag hinna med det också då tänker dom sig, när jag skulle få en restid på 2-3timmar/dag också? Jag var 7 dagar i England och fick på den tiden 4 jobb. 4! (Genom att lämna ut CV:n och presentera mig... Där fanns ju dock inga lägenheter) Då är det väl för sjuttongubbar inte att skyffla ihop oss i ett offentligt rum och bänka oss vid datorer de borde göra..? Jag börjar förstå varför arbetsförmedlingen kallas arbetsförnedringen i folkmun, jag hade visst glömt riktigt hur... Ja, hur helt enkelt.

Så våra ärenden hann vi inte med då vi fick bråttom hem till valpen som inte kan vara ensam så många timmar i sträck än. Vi fick dock äta lunch ute, jag blir så väldigt lättretlig när jag är hungrig... Mamma var för trött för att köra hem, och då var det tydligen ett måste att jag åt innan jag fick köra pappas bil hem på det humöret jag var på... Jag vet inte vad hon pratar om... ;)

/Alexandra