Igår hade Anton en kompis med sig hem efter skolan. Jag hade varit en snabbis i Norrköping för att fixa med en överraskning till grabbarna som de kommer få idag, istället för igår, då det inte gick att få plats med både den och tre ungar i bilen. De stora delarna av överraskningen fick därför spendera natten i Stockeby... 

Hela playdate historien gick ganska bra, förutom att ungarna självklart passade på att bända lite på gränserna när det fanns en gäst i huset. Inomhus gick det bra, men när de skulle ut och leka i sanden så fick de väldigt enkla förhållningsregler (inte gå in i bodarna eller utanför trädgården) som de bröt tillräckligt många gånger för att Stellan skulle skicka in dem igen.

Den här statusjakten som barn håller på med, kommer den någonsin att försvinna tror ni? Det var både intressant och tråkigt att se Anton vända ut-och-in på sig själv för att det skulle vara så tufft som möjligt att vara hos honom. Så jag hjälpte honom så gott det gick, bland annat genom att låta dem spela TV-spel mitt på ljusa dagen trots att solen sken. Han hade fått välja vad de skulle äta till mellis, och när varm choklad plötsligt stod på önskelistan så fixade låtsasmorsan till det... Frukostglass efterfrågades också och då ställde sig låtsasmorsan och slängde ihop en sådan (uppskattades dock inte av gästen vilket dämpade Anton lite, tills han insåg att han då kunde tömma skålen själv). Inte ens kakorna gick hem hos gästen... Rostat bröd gick dock bra.

Nästa gång ska jag ta tiden på hur lång tid det tar för barnens gäst att bli varm i kläderna, igår tog det ca 2 timmar utav de 4,5 timmarna han skulle vara här.

När kompisen åkt hem satte sig Stellan ner och hade ett allvarligt samtal med sin äldsta son och de kom fram till att det finns orsaker till varför de får vissa regler när det är kompisar hemma hos oss. Anton höll med om att det ju inte vore så bra om kompisen exempelvis gjorde sig illa på något verktyg i någon utav bodarna så han inte får komma hit och leka mer och lovade att lyssna bättre och ta ansvar för att kompisen inte hittade på rackartyg nästa gång han har med sig kompis hem. Det blev ursäkten nämligen, att kompisen var svår. Ungarna får inte vara i bodarna utan kompisar heller och jag tror att det blev tydligt för Anton att samma regler gäller oavsett om de är själva eller har kompis med sig.

Anton och Stellan, på 70-tals fest dec 2011

Jag tror att det var nyttigt för gubben också att ha några andras barn här hemma ett tag, då sådant som jag tjatat om borde åtgärdas men som han tycker att vi kan leva med/utan blev ett tydligare "måste" för honom när han skulle behöva stå till svars inför någon annan om det skulle hända något. Så jag hoppas på att denna playdate rört om i grytan lite.

Emil, på 70-tals fest  dec 2011

Emil höll på att kväva både mig och Stellan av skratt igår när Stellan och han spelade TV-spel innan läggdags. Jag förstod inte varför Emils gubbe bara stod still mot en vägg och lät Stellan vinna. Men när Stellans gubbe vann så skrek Emil "Jippi jag vann!" och ansiktsutrycket på grabben när Stellan förklarade att han måste ha tittat på fel gubbe var obetalbart. Först funderade han på att börja grina, men insåg sedan det komiska i situationen. :P

Idag ska Stellan till tandläkaren, kors i taket. Han hade under hemlig regi åkt till tandläkaren för en undersökning då han inte varit där sedan det var gratis för honom, dvs ca 10 år sedan... Och det insåg han nu inte var något bra då räkningen på allt som behöver göras går på 9300kr. 9300KR!!! USCH. Han var inte så glad i att visa mig listan, men han har gått med på att gå på regelbunda undersökningar och att traska dit direkt om han får tandvärk hädanefter. Det är två ignorerade tandvärkstillfällen för ca 7 år sedan som ställt till de största bekymmren. Med start idag så ska det väl bli bättre iallafall.

Stormen har inte blåst över ännu, men inför barnen håller vi masken. De ska inte behöva varken se eller höra något, och jag hoppas och tror att han är inställd på att lösa det här. Bla så har diskmaskinen har fyllt sig själv, fiskpinnarna stekt sig själva, bordet dukat sig självt, det tackas för maten, ungarnas tandborstning avklarats med övervakning utan mig, veden anländet till spisarna, mått tagits på ytterdörren (som MÅSTE bytas om jag ska leva med ved-eldning en hel vinter till, all värmen går rakt ut genom den just nu trots att jag spikat upp ett täcke framför den) och det filas på ett tidsschema för det pågående året.

Stellan insåg nog hur jobbigt jag tycker det är att vara utan hästarna så mycket som jag är när en annan hästtjej här uppe vart fullkommligt chockad över att de inte kommer upp nu till sommarbetet och därför erbjöd mig att gratis komma och rida och pyssla med hennes hästar om abstinensen blir för svår. Om inte annat insåg han väl fördelarna med att ha mig här på gården med hästarna än några mil iväg. Några mil iväg kan jag ju inte ha maten på bordet inom 15 minuter eller ha ansvaret för ungarna...

Tomrummet efter Lukas är lite svårt att vänja sig vid. Ingen fotvärmare, inget sällskap och ingen obegränsad kärlek här i huset längre...

Börjar bli dags att fixa lite brunch åt gubben, bäst att han får äta ordentligt nu när han inte kommer få äta på ett bra tag efter tandläkarbesöket.

/Alexandra

Kan ni tänka er att den här lilla flicksnärtan efter 2 år nu är...

...nästintill 170cm lång (ja ni ser...) och dessutom mer eller mindre...

UTBILDAR UNGHÄSTEN ÅT MIG?!
Gårdagens bilder:

Bilder på mig, Carmen och DJ. Själva inridningen påbörjades vintern 2010, Ebba blev inkopplad på utbildningen våren 2011:

Fler bilder på Ebba och DJ:
       
          

Ja, jag säger då det... Men har man talang så har man, och det har hon visat prov på!

Något annat som fascinerar mig är att det är Ebba som tar över ansvaret om jag inte känner för att vara "barnvakt" och förutse allt som kan hända, utan bara observerar och finns till hands om det skulle vara något. Det är roligt att se att hon nu ÄNTLIGEN har börjat inse att hon KAN! Förra gången de var här och de skulle ut ur hagen med de hästar de valt att arbeta med för dagen så tog Ebba befälet, hon öppnade grinden och släppte förbi sin häst, sedan började hon: "Kajsa nu kommer du, och nu flyttar DU på DJ så ni kommer förbi alltså inte flytta honom med Harras, och nu kommer du mamma!" och så stängde hon grinden efter dem. ;)

Igår när hon fick instruktioner så frös hon inte till och frågade "hur, var, när?" utan svarade bara kort och koncist "Ja!" med ett tonläge som sa "Jag har koll på läget och fixar det här". Det gillade jag, hon delar ansvaret med en nu. Hon vet, hon kan. Hon gör vad man säger och har kontroll på läget. Ja... Det känns tryggt att veta att hon kommer kunna fortsätta utbilda DJ under sommaren.

Mina hästar kommer tyvärr stå kvar på Degerö även under sommaren då stallbygget har kommit av sig lite i Östergötland. Det har inte blivit särskillt prioriterat och därför blir hästarna kvar här längre än beräknat. Tråkigt för mig, men roligt för Ebba. Roligt för mig också i och för sig, då jag vet att hästarna har det bra här och att DJ kommer få en utmärkt utbildning av Ebba med Carmen som backup och kunskapsbank.

Idag åker jag och Lukas upp till Östergötland igen och imorgon hämtas han av sin ägare och kommer lämnas ut på foder... Jag håller tummarna för att han får det bra hos dem han ska till. Han är helt underbar i de situationer som fungerar, han lyssnar direkt, reagerar direkt och stannar där du platsat honom om inget annat anges (och om inte hästarna börjar busa i hagen...). Han viker inte från min sida och är väldigt tjålig och tillgiven. Men det faktum att han går lite åt det aggressiva hållet om man överraskar honom och har för mycket motor (både i kropp och huvud) för att barnen ska kunna hantera honom på egen hand, gör att jag väljer att ge upp Border Collie-drömmen för denna gång och förlikar mig med att det kanske får bli en något lugnare hundras någongång i framtiden.

Nu ska jag ut till stallet, hästarna undrar nog vart jag blivit av.

/Alexandra

Är det vårvädret som peppar så många till att "ta tag i sig själva" just nu? Själv har jag hamnat i boot camp hos mor och far, och har äntligen lovat mig själv att sluta synda. Här har ni våra luncher från i onsdags och idag:

Bild 1 Ungsbakad portabello med en fyllning av rödlök, färsk spenat och fetaost.
En tomat och en halv avokado (men det ser ni ju...)

Bild 2 Hemgjord sparrissoppa, på färsk grön sparris, med ett pocherat ägg och så tillät vi oss varsin skiva rågbröd..

Idag har jag och Lukas varit på cykelrunda, på sisådär 5 km, vilket han verkade tycka var roligt. Tråkigt nog har jag dock insett, nu när vi varit på en gård med hundvana katter, andra hundar, hästar och andra djur, att Lukas inte är en hund för familjen på Blåbergsköp och vi har därför bestämt att vi ska lämna tillbaka honom. Jag har inte riktigt accepterat det i hjärtat ännu, men varken Stellan eller barnen kommer kunna hantera honom tryggt och säkert då han är för explosiv så då fick det bli så här. Hade jag dock levt det liv jag för ett drygt år sedan trodde att jag skulle leva idag så hade jag inte gett upp på honom, men då hade det bara varit han och jag i vår egen boning här på gården också och jag hade inte behövt oroa mig över andras ungar i förhållande till Lukas träning och utveckling. Och så hade jag haft tid med en hund som kräver så mycket one on one tid som Lukas nu faktiskt gör då han är så van vid att bara göra som det passar honom att det är ett hästjobb att anpassa honom.

Jag önskar och hoppas att Lukas får det bra och hittar sin plats där han får all den tid och uppmärksamhet som han behöver och förtjänar.

Imorgon är det som sagt dop för Jamie, och innan det börjar ska Stina och jag förbi Jennie och Liv en sväng. Vad som händer på söndag får vi se, det hänger på ett samtal från en viss man som jag väntar idag...

Nu ska jag och mor ut och fixa stallet för kvällen. Vilket underbart väder vi har.

/Alexandra

Idag var mamma och jag i stan, jag skulle köpa kompletterings doppresent till Maddes lille Jamie. Vi började med att plocka upp morfars syster Marianne och så började vi traska i leksaks- och barnaffärer. Avslutade med middag på Grand Samarkand, som idag vart en total besvikelse tyvärr. Vad tråkigt det är att betala för "mindre god"(äcklig) mat, även om man blir bjuden av mor sin som jag blev idag.

Det är svårt det där med presenter när man inte har en aning om vad de kan tänkas vilja ha. Jag hade fått ett direktiv: "Något som låter går alltid hem!". Mhm, men jag vill inte att Madde och Freddie avskyr mig om ett par månader om Jamie väsnas dag ut och dag in med doppresenten från mig... ;) Blev en kompromiss som det finns en tanke bakom, och det var gammelfaster som valde.

Nåväl, det viktigaste är ju inte vad man ger bort, utan det faktum att man är där, bryr sig om och fortsätter finnas där.

För vad vore livet utan någon att hålla i handen när vinden blåser, utan någon att dela glädje och sorg med eller utan någon att få älska och bli älskad av?

Ibland blir man förvånad över vilka som bryr sig och inte, framförallt när det är den man minst anade ur vänskapskretsen som bryr sig mest.

Denna låten har rullat i mitt huvud hela dagen, och jag blir inte av med den.
 

/Alexandra